En svensk grupp som jag aldrig hört talas om men vad glad man blir när man hör denna skiva. Tio kronor på CD-centralen fick jag punga ut men den är värd fullpris och mer. Jag skulle göra mycket för att få höra mer med gruppen. Vad är det som då är så fantastiskt med gruppen....det mesta faktiskt. Attityd, melodier och låtar överhuvudtaget. Tänk er Jam i sin tidiga ålder, Mando Diao likaså och den typen av ganska skramlig poppunk och det finns så mycket attityd där och det känns som om man har tagit det bästa från det mesta när det gäller garagerock, tidig punkrock och pop från 60-talet. jag känner mig nästan lite ledsen när de 12 låtarna mynnar ut och jag sätter på skivan igen för jag tycker nog att skivan är värd att lyssnas på om och om igen för Manikins är en av de mer intressanta svenska grupper jag hört på det senaste....

  Jag hade nästan glömt den här gruppen. Jag gillade den mycket när de kom och när jag hittade denna för en tia på Cd-Centralen var jag inte sen att slå till eftersom jag inte ens visste om att de hade gjort denna skivan. Denna skiva släpptes 1995 och var tydligen gruppens sista studioskiva även om de har återförenats ett par gånger sedan dess. Alltså 16 år gammal skiva som nu skall recenseras...visst har den tagit lite stryk av tidens tand men jag tycker ändå den har hållit ganska bra och Ned´s Atomic Dustbin var väl tillsammans med Jesus Jones lite stilbildare i denna stil som jag inte alls vet vad jag skall kalla egentligen så ni ser ju på mitt val av kategori att jag lagt den både i indie och garagerock och det känns rätt på något sätt och det känns som en bra beskrivning på deras musik. Jag tycker att det är en trevlig upplevelse att återupleva gruppen igen och NAD hade verkligen något att ge till musikvärlden och jag jag saknar dem nästan.

  Skivan är inköpt på CD-centralen i Göteborg för en guldpeng och här kan vi snacka fynd. Larmig garagerock/punk i samma anda som ett Hives på speed eller Soinics i lite modernare tappning och helt klart en av de intressantare skivor jag hört på senare tid faktiskt...i alla fall till detta facila pris. Jag tror att de är spanjorer och det gör egentligen denna korta skiva än mer intressant för endast en låt är över tre minuter och det gillar jag för man får en känsla av närhet på något sätt när låtarna är såpass korta. Jag vet inte riktigt vad jag menar men skit samma. Tre stycken i gruppen enligt bilderna och det är underbart hur larmig en grupp kan bli trots allt så lite personal i sättningen. Det andas 60-tal på ett mycket modernt sätt och det känns tidstypisk på samma gång som det känns modernt och det är därför skivan känns så jävla intressant på något vis för den här typen av garagepunk är inte alltid så lätt att få fram på detta vis. Gillar ni grupperna jag nämnde plus 60-tals surf/garage, 77-punk så är detta ett givet köp för alla er.

  1 korna för en skiva i riktigt bra skick är ju nästan skamligt. Detta överkomliga pris fick jag betala för den här skivan som är utgiven på Slash Records 1998 på Mynt och Musik på Friggagatan. Många fynd blev det denna dag när jag var där och Harvey Danger har jag aldrig hört förr och det är jävligt kul att fynda skivor genom att titta på tacklistor och skivbolag. Som ni ser på kategorierna så var det väldigt svårt att säga var denna skiva skulle ligga men det är ju ganska oviktigt egentligen...det viktiga är ju att jag skriver om den för det är verkligen denna skiva värd. Ta lite Blur, lite garagerock, lite indie, lite Oasis, lite new wave och jag tror vi har fått in det mesta som finns i Harvey Dangers musik. Det känns lekfullt på något sätt och jag skulle vilja att mer hörde den här gruppen. I "Woolly Muffler" tycker jag man hör spår av pixies på något sätt och det är väl också en riktigt bra komplimang eller vad säger ni. Köp skivan så fort ni ser den och ser ni den för 1 krona som jag gjorde....spring till disken och betala.

  Tänk vad många bra grupper det finns egentligen utan att man vet omn det. Innan jag gick in på Skivhugget och hittade denna 1991 års utgåva på Music Maniac för en tia så var jag lyckligt ovetande om denna grupps existens. Men var jag så lycklig innan egentligen? Det var en tid som jag lyssnade väldigt mycket på garagerock och det blev en hel del sådana inköp men jag tröttnade efter ett tag för många av grupperna lät likadant men The Last Drive får mig att bli nyfiken igen. Här blandas Billy Idol, Hoodoo Gurus, Godfathers och Flesh For Lulu i en riktigt trevlig mix och då blir slutprodukten en skiva fylld av bra garagerock. På den här skivan finns det tre bonuslåtar som bara finns på CD:n. " Time has come today", "Have mercy" och "Black Limo". Kommer ni håg när det var så i CD:n begynnelse att man extralåtar om man köpte den dyrare CD-skivan. Idag är det istället så att man får bonuslätar om man köper den dyrare LP-skivan. Tiderna förändras men musiken består kan man säga. Här finns det sådär lite lagom attityd, släpig röst på sångaren och allt det som "ska" finnas på en garagerockskiva och jag känner mig riktigt efter att ha avnjutit denna skiva ännu en gång. Det kanske inte är en skiva som jag rankar som det bästa jag hört precis men som underhållning en kväll är det mycket lyssningsbart och garagerock är här för att stanna igen(jag vet att den kom 91 men den kom ju till mig 2011) och jakten efter mer bra skivor fortsätter.....billiga sådana.