En grupp som jag bara hört namnet på men blev lite nyfiken på när jag såg denna på Ginza för en guldpeng och då var jag inte sen att investera i skivan och det ångrar jag inte. De spelar någon typ av rock n roll som är väldigt intensiv på något sätt och jag gillar att soundet är så intensivt för det blir ganska eget på något sätt. Så därför har jag svårigheter med att jämföra gruppen med något annat men skulle jag säga vilka av er som säkert skulle uppskatta detta så skulle det säkert vara sådana männsikor som gillar Blur, Manic Street Preachers, R.E.M , och jag hoppas ni förstår ungefär hur jag tänker där. Kanske inte precis metalmänniskor som kommer att avguda detta men de skulle kanske också uppskatta musiken. Men som sagt, det intensiva soundet gör att man inte får många chanser till att återhämta sig mellan låtarna och det tycker jag är riktigt fräckt.

  Spansk hardcore köpt för en tia på Erikshjälpen i Mölndal. Kan det vara något. Det är alltid kul när man hittar skivor med grupper som man aldrig hört talas om. Här får vi sju låtar hardcore men det är en ganska mörk sådan tycker jag. Ibland går det riktigt fort men lika mycket så låter de musiken bli ganska långsam och tung och det skall de all heder av. Jag tycker det känns intressant och de spanska texterna gör att de blir lite mer mystiskt på något sätt och helt klart är detta en skiva som jag rankar högt för att det är en såpass ovanlig skiva i min samling. Jag älskar att hitta nya grupper inom genren hardcore/punk och tänk hur många det har funnit, finns och kommer att finnas....Låtarna på skivan gör i alla fall mig om inte glad så känner jag att aggrevissiteten som jag hade i min kropp börjar gå ur mig och detta tack vara Versvs.

  Denna skivan kom ut 1999 och Creatures består ju av Siouxise and Budgie från gruppen Siouxsie and the Banshees. Jag tycker väl egentligen inte att Creatures musik skiljer sig så mycket från Siouxsie and the Banshees utan det är svårt att skilja sig så mycket från varandra när man tänker på att de har samma sångerska och hennes röst är verkligen något som är annorlunda. Eller rättare sagt något extra. Det kanske är lite mer rytmer i Creatures musik men det är inte på något vis så att det är någon slags dansmusik...i alla fall inte den typen som spelas på diskotek eller liknande. De blandar lite lugnare låtar eller rättare sagt lugnare partier med partier som är fyllda av tuffa trummor som Budgie hanterar med bravur. Så är ni inne på gotisk rock och har missat Creatures så kan ni motverka det misstaget och investera i denna skivan för den är värd mer än de tjuog kronorna jag köpte den för.

  Jag gillade Graham Parker en gång i tiden och hade någon LP med honom men jag gjorde mig av med den när jag kom in i punken och då kunde man ju inte ha några andra skivor. Men det känns ju som om Graham Parker tog en del från punken in till sin musik eller i alla från new wave som var grejen som kom efter punken då. Lite snällare variant av punk alltså. På den här skivan , som jag köpte på Erikshjälpen för en tia, så har två skivor "Another Grey area" och "The real Macaw" samlats och de kom ut 1982 och 1983. Graham låter ganska mycket som Elvis Costello på denna skivan och det tycker jag om för det är lite reggae toner i några av låtarna och då får jag lite Watching the detectives-känsla. En del skulle säkert tycka att detta är menlös pop men jag gillar soundet för här har det blandats mellan klassiska pop och rocktoner som mixats under en lång tid och den då 32-33-årige Graham gör dessa skivor mycket bra.

  Jag gillar när skivor kostar en tia och det gjorde denna skiva på Ginza när de gjorde en utrensning för någon månad sedan. Jag har nog aldrig hört gruppen innan men det är en trevlig upplevelse att lyssna till deras musik som är ganska svår att beskriva egentligen. Det är en ganska tuff musik de spelar och det finns inslag av Nu-metal tycker jag men på samma gång så blandar de in rockmelodier i det hela och indie ligger inte så långt ifrån detta heller. Men om man skulle tänka såhär istället ...vilket stort band skulle de tänkas vara förband till....In Flames?, Coldplay?, R.E.M?, Slipknot?....ja ni förstår jag tror jag passar på den frågan för det är nästan omöjligt att säga var de skulle passa in bäst. Det som jag gillar med den här skivan i alla fall är att de byter tempo i låtarna och framförallt att det är en bra sångare som framför riktigt bra melodier i en ganska tuff musik. Finns många sätt att säga det men jag nöjer mig med att säga att ni inte kommer att bli besvikna......

  Jag hade nästan glömt den här gruppen. Jag gillade den mycket när de kom och när jag hittade denna för en tia på Cd-Centralen var jag inte sen att slå till eftersom jag inte ens visste om att de hade gjort denna skivan. Denna skiva släpptes 1995 och var tydligen gruppens sista studioskiva även om de har återförenats ett par gånger sedan dess. Alltså 16 år gammal skiva som nu skall recenseras...visst har den tagit lite stryk av tidens tand men jag tycker ändå den har hållit ganska bra och Ned´s Atomic Dustbin var väl tillsammans med Jesus Jones lite stilbildare i denna stil som jag inte alls vet vad jag skall kalla egentligen så ni ser ju på mitt val av kategori att jag lagt den både i indie och garagerock och det känns rätt på något sätt och det känns som en bra beskrivning på deras musik. Jag tycker att det är en trevlig upplevelse att återupleva gruppen igen och NAD hade verkligen något att ge till musikvärlden och jag jag saknar dem nästan.

  Den här gruppen har tagit sitt namn efter sångerskans efternamn Jarra. Jag köpte skivan på Ginza och jag tyckte de såg lite roliga ut och därför köpte jag skivan. Hade aldrig hört talas om gruppen innan och kanske inte kommer att lyssna varje dag på den. Men skivan påminner mig lite om Girlschool och kanske då när de försöker att spela lite tuffare än de brukar. En del tunga låtar som Pain är väl de som fastnar mest hos mig för jag gillar verkligen deras tunga sound och Kathie sjunger riktigt bra oftast och Jarra är kanske det mest nyskapande som kommit men det är i alla fall helt okej metal.

  Jag kommer inte riktigt ihåg var Tyla var/är med men har lite för mig att det var Dogs Dámour men rätta mig om jag har fel. I alla fall är detta en soloskiva som jag tycker är riktigt trevlig faktiskt. Det finns referenser som gör att jag många gånger tänker på en artist som TV Smith eller något liknande. Om ni då har läst mina recensioner innan så förstår ni ganska fort att det är något jag gillar eftersom jag verkligen gillar TV Smith. Lite Psychedlic Furs också i en del av låtarna så Tyla har verkligen fått till en sorts musik som berör för det gör ju både TV och Psychedelic och mycket beror där på rösterna och Tyla har en röst som man inte glömmer i första taget och som är så mycket rock n roll....Tio kronor kostade mig den här skivan på CD-centralen och den skulle helt klart vara värd fullpris även om han nästan går över till Smokietakter i någon låt men det övervinns ganska snabbt av resterande låtar.